I söndags var det scenpremiär för The Royal Ghost.
En Romeo och Juliastory, talar försnacket om.

En rockopera kräver ett programblad, och med det i handen begriper man att vi hamnat på ett slott, och att där pågår… ja, vadå? Det är faktiskt höljt i dunkel. Men det är förmodligen som det ska vara. Kanske en helt vanlig familjeintrig?
Musiken drar igång, slottet dammas av, kungafamiljen anländer till sommarresidenset.

Trevande i början
Det är lite trevande och långsamt inledningsvis. Kanske är det så att allting är en dröm, och att den utspelar sig i huvudet på en flicka, här gestaltad av Sofia Nystrand, som framför två av uppsättningens låtar, inledningen och avslutningen – desto mer betydelsebärande.

Många karaktärer
Därefter äntrar scenpersonligheterna scenen, den ena efter den andra. Kungen ryter till, visar var skåpet ska stå, genom Jonas Antesten. Prinsessan tar plats, fast hon spelar att hon mår illa, genom Mio Jäger. Och drottningen till sist, vars roll görs avEmilia Feldt, med klassiskt skolad operaröst, en av uppsättningens stora tillgångar. Och spöket såklart, gjort av Andreas Eklund, som också vågar gå in i sin roll med större humor och allvar än många andra.

Fler låtar än på skivan
Där skivan innehöll knappt tio låtar, bjuder scenversionen det mångdubbla. Visserligen hamnar många i fetrockträsket, vilket man kan beklaga, men faktum är att guldkorn finns, merparten av dessa framförda av Mio Jäger, däribland ”I’m alive”. Emilia Feldt får för lite utrymme, med tanke på sina resurser, hon har en underbar röst. Och enbart rockriff gör ingen opera.

Fel scen
Egentligen är Roslagsskolans aula inte platsen för en sådan här uppsättning. Operan kräver helt enkelt större ytor. Nu smyger dansarna mest omkring, istället för att showa loss.
Visst, de kommer till sin rätt, inte minst i senare delen av berättelsen, när det hettar till ordentligt, som i ”The Mission”, och i en rad därpå följande låtar. I övrigt känns det som om de gör vad de kan för att inte springa i vägen för varandra, och det är lite synd för helheten, som kräver stora och tydliga effekter.

Flera starka sånginsatser
Bland individuella insatser vill jag gärna framhålla Andreas Eklund, för röst och utspel. Han är ett fint spöke, med scennärvaro. Det är Mio Jäger också, i rollen som prinsessa. Hon har punkattityd. Kung Jonas sjunger för sin dotter i ”Forever mine”, på samma vis som drottning Emilia gör i ”I believe in you”, två låtar som sticker ut som föreställningens bästa. Den där Romeo och Julia vinkeln tror jag kom av sig. Nog handlar det om föräldrars kärlek till ett barn!